Älskade hus

Älskade hus

Konstnären, musikern och läraren Fredrik Johansson har bott på olika platser i Sverige och gick bl a på Falkenbergs Konstskola på 80-talet men hamnade i samband med universitetsstudier av en tillfällighet i Majorna i början på 90-talet och blev fast i den 

annorlunda miljön.  

– Alla som bor här verkar trivas, och inte någon annanstans i Göteborg kan man hitta en så genuin och levande miljö längre. I början gick jag runt för att lära känna stadsdelen, fotograferade och dokumenterade intressanta byggnader och kvarter, men idag ger jag mig också gärna ut nattetid för att hitta speciella stämningar och annorlunda ljusförhållanden.  Då kan jag upptäcka en annan spännande värld och ett märkligt nästan magiskt ljus.

Fredrik Johansson kommer från en konstnärsfamilj, där man alltid betonat den fria tanken och en kreativitet, som inte sneglar åt något håll. Han har alltid haft konsten som en del av livet under hela sin uppväxt. Redan i 4-5 årsåldern fick han följa med pappa konstnären Bengt Johansson till Valands målarskola, då den låg på Hisingen, och där kände han sig snart hemtam i lokalerna uppe på Lindholmens berg.

– Uppe på berget runt omkring Valand fanns gamla landshövdingehus och en fin stämning. Det var som en stad i sig med hela hamnlivet nedanför. Jag kommer ihåg trivseln, alla roliga människor och spännande utställningar, som pappa drog med mig på. Jag såg de gamla husen, som jag tyckte mycket om, och jag började konstruera mina egna huskroppar för att kunna leka med dem. Senare när jag var 11-12 år gick jag ensam ut på skolrasterna för att teckna och måla hus, trots att rasterna var så korta. Det var nog inte så vanligt, och länge kände jag mig ganska ensam med mitt intresse.

Det blev en omvälvande upplevelse för honom att se TV-serien med Albert och Herbert i slutet av 70-talet. Det handlade om en skrothandlare i Haga, hans vuxne son och deras stökiga boendemiljö bland kullerstensgårdar och utedass. Genomgående fanns där också en rolig och viktig livsfilosofi.

– Varje gång jag såg denna serie och deras sätt att leva i modern tid tänkte jag på min farmor, som verkligen var en fri människa och en skapande naturbegåvning. Både min pappa och jag har lärt oss mycket av hennes okonventionella sätt att vara och starka behov av att uttrycka sig fritt utan rädsla för konventionen eller andras omdömen. Hon kunde sticka de mest fantastiska strumpor i ohämmade färger, som fick alla att häpna. De höll sällan ihop, men jag var så imponerad av hennes djärvhet. Jag hoppas att jag har fått med mig lite av hennes starka skaparkraft.

Fredrik Johanssons husbyggande i målad bränd lera med fina skiftningar har med åren blivit en passion, och han har visat både sina stämningsbärande målningar i oljefärgkrita och sina unika husskulpturer på många platser i Västsverige. Han samlar på byggnader i olika utförande och kan arbeta både med hela kvartersmiljöer och enstaka speciella hus. Det är viktigt att undvika det perfekta och släppa kontrollen.  Istället letar han efter karaktären och själen i sina unika hus.

– Eftersom jag är kulturhistoriskt intresserad arbetade jag först efter förebilder med modeller av hus, som idag är borta. Mycket av min fritid tillbringade jag på Stadsmuseet i olika bildarkiv, men idag har det istället blivit skulpturer av hela levande miljöer och jag går alltid och letar efter nya objekt i Majorna, men också i andra delar av stan. Husen kan se helt olika ut i skilda dagrar och väderlek. Det är roligt, när det finns tinnar, torn och burspråk, som fångar upp skuggor, men samtidigt kan det vara intressant med det, som är slitet, nergånget och lite skabbigt. Jag har aldrig glaserat den brända leran, eftersom det skulle ge fel uttryck. Istället söker jag mig fram med akrylfärger, som kan ge en varm, mjuk och subtil ton. Nästan alla husskulpturer är i samma skala, eftersom det då blir lätt att bygga hela miljöer av enstaka hus i olika utställningslokaler.  De flesta har skalan av en stor tändsticksask, och det bästa är att jag då kan använda stickorna till att göra fönster!

GUN HELLERVIK